Ahora Madrid är en av de kommunalistiskt orienterade plattformar som lanserades inför lokalvalen i Spanien 2015. På bilden ett möte med Ahora Madrid på Plaza de Aluche 18 april 2005.
Ahora Madrid är en av de kommunalistiskt orienterade plattformar som lanserades inför lokalvalen i Spanien 2015. På bilden ett möte med Ahora Madrid på Plaza de Aluche 18 april 2015. På många sätt är den spanska kommunalismen ett exempel på den radikala politik som Murray Bookchin beskriver i den här essän.

 

Sedan andra världskriget har kapitalismen utan tvivel återetablerat sig och förvärvat en anmärkningsvärd flexibilitet. Den har trotsat alla 1930-talets teoretiska förutsägelser och i själva verket återstår det att tydligt fastslå vad som konstituerar kapitalismen i dess mest ”mogna” form, för att inte tala om i vilken social riktning den kommer att utvecklas under de kommande åren. Ändå vill jag påstå att en uppenbar förändring är att kapitalismen har omvandlat sig själv från en ekonomi, omgiven av många förkapitalistiska sociala och politiska strukturer, till ett ”ekonomiserat” samhälle. Samhället har förborgerligats och vaga begrepp som konsumism eller industrisamhälle skyler enbart omfattningen av denna process. Förborgerligandet innefattar inte enbart en ökad hunger efter varor och sofistikerad teknik, utan även en utvidgning av varu- och marknadsrelationerna till delar av tillvaron och sociala rörelser som en gång bjöd ett visst motstånd mot, och som i viss mån utgjorde en tillflyktsort från, ytterst amoraliska, ackumulativa och konkurrenspräglade former av mellanmänsklig interaktion. Marknadens värderingar har i allt högre grad trängt in i familjerelationer och utbildning, liksom i personliga och andliga relationer och i stor utsträckning har de trängt undan de förkapitalistiska traditioner som främjar ömsesidig hjälp, idealism och moraliskt ansvarstagande i kontrast till affärsmässigt beteende.

Alla nya former av motstånd – vare sig det rör sig om frihetliga socialisters eller radikalers motstånd i allmänhet – måste därför öppna alternativa områden för samhällslivet som kan motverka och omintetgöra samhällets förborgerligande på alla plan. Frågan om förhållandet mellan ”samhället”, ”politiken” och ”staten” har därmed blivit programmatiskt akut. Finns det en plats för en radikal allmänhetens sfär bortom de kollektiv, kooperativ och grannskapsorganisationer som närdes av 1960-talets motkultur; bortom de strukturer som lätt degenererade till boutiqueliknande företagsverksamheter om de inte försvann fullständigt? Finns det måhända en allmänhetens sfär som kan bli en arena för växelspelet mellan motstridiga krafter för förändring, utbildning och myndiggörande och i förlängningen för konfrontation med det etablerade levnadssättet?

 

Marxismen, kapitalismen och allmänhetens sfär

Själva idén om en allmänhetens sfär står i motsättning till de traditionella radikala föreställningarna om en klassfär. Speciellt marxisterna förnekade att det existerade en urskiljbar ”allmänhet”. Enligt dem fanns med andra ord inte det som kallades ”folket” under de demokratiska revolutionernas tidsålder för två hundra år sedan. I deras ögon skymde föreställningen om ”folket” de specifika klassintressen som ytterst förväntades föra borgerskapet in i en hänsynslös konflikt med proletariatet. Om ”folket” hade någon betydelse för marxistiska teoretiker så betecknade begreppet ett bortdöende, utspritt och svårbestämbart småborgerskap – ett arv från det förgångna och från tidigare revolutioner. Denna vaga medelklass kunde i första hand förväntas ta parti för kapitalistklassen, som den strävade efter att bli en del av, och bara i sista hand för arbetarklassen, som den tvingades bli en del av. Förr eller senare förväntades proletariatet, i den mån det blev klassmedvetet – särskilt under en ekonomisk eller ”kronisk” kris inom själva kapitalismen – absorbera denna vaga medelklass, och därigenom ge uttryck för hela mänsklighetens intresse.

De återkommande strejkerna, arbetarupproren och gatustriderna mellan revolutionära och fascistiska grupperingar under 1930–talet, i kombination med utsikterna till krig och blodiga samhällsomvälvningar, verkade bekräfta denna prognos. Men idag kan vi inte längre bortse från det faktum att denna traditionellt radikala prognos var felaktig. Idag lever vi faktiskt med en verklighet präglad av såväl ett kulturellt, ideologiskt som ett ekonomiskt administrerat kapitalistiskt system. Även om levnadsstandarden har försämrats för miljontals människor kvarstår ett faktum utan historisk motsvarighet: kapitalismen har undgått en ”kronisk kris” under ett halvt sekel. Det finns inte heller några tecken på att vi inom en överskådlig framtid kommer att stå inför en kris jämförbar med 1930–talets ekonomiska världskris. De långvariga ekonomiska sammanbrott som kapitalismen förväntades ge upphov till – och som i sin tur skulle skapa ett allmänt intresse för ett nytt samhälle – har uteblivit. De senaste femtio åren har kapitalismen istället bemästrat sina kriser bättre än under de hundrafemtio år av ”historisk överlägsenhet” som föregick dessa.

Det klassiska industriproletariatet har också krympt numerärt i den ”första världen” (historiens klassiska utgångspunkt för socialistisk konfrontation med kapitalismen). Dess klassmedvetenhet har krympt och även dess politiska självmedvetenhet som en historiskt unik klass. Försök att omskriva marxistisk teori, för att inkludera flertalet löntagare i proletariatet, är inte bara meningslösa utan står även i direkt motsättning till hur denna heterogena medelklassbefolkning uppfattar sig själv och sitt förhållande till marknadssamhället. I ljuset av dagens situation är det inget annat än självbedrägeri att hoppas på att kapitalismen kommer att kollapsa ”av sig själv” som ett resultat av dess ”inneboende” motsägelsefulla utveckling.

Men det finns, som jag har understrukit i andra sammanhang, dramatiska tecken på att kapitalismen skapar yttre betingelser för en kris – en ekologisk kris – som mycket väl kan komma att frambringa ett allmänt intresse för radikala samhällsförändringar. Kapitalismen, som är organiserad kring ett marknadssystem baserat på rivalitet och expansion, måste bryta ned naturen – göra jord till sand, förorena atmosfären, förändra hela planetens klimat och i slutändan göra hela jorden obeboelig för komplexa livsformer. Kapitalismen har i själva verket visat sig vara en ekologisk cancertumör och kan mycket väl komma att bryta ner komplexa ekosystem som är resultatet av flera miljoner år av evolution.

Konkurrensen på marknaden gör alltså tanklös och oupphörlig tillväxt, som ackumulerar och slukar den organiska världen, till ett självändamål. Skulle detta skapa problem som skär tvärs igenom olika materiella, etniska och kulturella grupper, kan kanske idén om ”folket” och en ”allmänhetens sfär” bli en levande realitet i historien. Ännu återstår det dock att bygga en radikal ekologisk rörelse som kan skaffa sig en unik politisk betydelse och ersätta den traditionella arbetarrörelsens inflytande. Om utgångspunkten för den proletära radikalismen var fabriken, skulle den ekologiska rörelsens utgångspunkt vara lokalsamhället: stadsdelen, staden och kommunen. Ett nytt alternativ skulle behöva utformas, ett politiskt alternativ som varken är parlamentariskt orienterat eller reducerat till inskränkta former av direkt aktion och motkulturella aktiviteter. Direkt aktion skulle i själva verket kunna bidra till denna nya politik enbart i form av en folkförsamlingsdemokrati baserad på deltagande – det vill säga i form av den direkta aktionens mest avancerade uttryck: folkets myndiggörande genom eget deltagande i skapandet av samhällets framtid.

 

Samhället, politiken och staten

Om 1960–talet lade en grogrund för en motkultur, som gjorde motstånd mot den bestående kulturen, har de årtionden som passerat sedan dess skapat ett behov av folkliga motinstitutioner som kan bjuda motstånd mot den centraliserade staten. Även om dessa institutioners konkreta utformning kan variera, utifrån de traditioner, värderingar, problem och den kultur som finns inom ett givet område, så måste vissa grundläggande teoretiska premisser klargöras om vi ska kunna främja behovet av nya institutioner och en ny radikal politik. Begreppet politik måste än en gång definieras och vi måste förse det med en vidare innebörd än det haft tidigare. Radikalers förmåga och vilja att göra detta kommer sannolikt att avgöra de nuvarande folkrörelsernas framtid och även möjligheterna för radikalismen att överhuvudtaget existera som en sammanhängande kraft för grundläggande samhällsförändring.

De institutionella huvudarenorna – den sociala, den politiska och den statliga – var en gång klart urskiljbara. Den sociala arenan kunde tydligt avgränsas från den politiska och den politiska i sin tur från staten. I vår tids historielösa värld suddas dock dessa skillnader ut och mystifieras. Politiken har absorberats av staten på samma sätt som samhället i ökande grad absorberats av ekonomin. Om det ska kunna uppstå nya och verkligt radikala rörelser som tar upp kampen mot ett ekologiskt sammanbrott och om ett ekologiskt samhälle ska kunna sätta punkt för försöken att behärska såväl naturen som människor, måste vi hejda och vända dessa processer.

Det är lätt att betrakta samhället, politiken och staten på ett historielöst sätt, som om de alltid existerat på samma sätt som idag. Men faktum är att var och en av dessa tre har genomgått en komplex utveckling. Vill vi ha en klar teoretisk förståelse och en konstruktiv praktik bör vi förstå denna utveckling. Till exempel är mycket av det vi idag kallar politik i själva verket statskonst, strukturerad kring att utrusta statsapparaten med parlamentariker, domare, byråkrater, polis, militärväsende och dylikt – ett fenomen i statens toppskikt som ofta reproduceras till och med i de minsta lokalsamhällena. Men i dess etymologiska, grekiska betydelse syftade begreppet politik en gång på en allmänhetens arena befolkad av medvetna medborgare som kände sig kompetenta att direkt styra sina samhällen, eller poleis.

Samhället var i sin tur den relativt privata arena – de familjära förpliktelsernas, vänskapens, den personliga omsorgens samt produktionens och reproduktionens sfär. Det sociala livet har sedan det först växte fram i form av föga mer än en mänsklig grupptillvaro, fram till de mycket institutionaliserade former som vi med rätta kallar samhälle, varit strukturerat runt familjen eller oikos. (En gång i tiden syftade faktiskt inte ekonomi på mycket mer än förvaltandet av familjens angelägenheter.) Hushållets värld, som var kvinnornas sfär, utgjorde det sociala livets kärna och kompletterades av en civil värld, som blev männens angelägenhet.

I tidiga människosamhällen rymde hushållets arena de viktigaste funktionerna för överlevnad, omsorg och försörjning, och den tidens civila arena fanns i stor utsträckning till för att betjäna denna. En stam (för att använda ordet i mycket vid bemärkelse och inkludera även band och klaner) var en verkligt social enhet, sammanknuten av blodsband, äktenskap och funktionella band baserade på ålder och arbete. Dessa starka ”centripetalkrafter”, rotfästade i ofrånkomliga biologiska fakta, höll ihop dessa ytterst sociala samhällen. De gav dem en så stark inre solidaritet att stammarna i hög utsträckning exkluderade ”främlingar” eller ”utbölingar”, som för det mesta accepterades enbart om normerna för gästfrihet föreskrev detta eller om det, i samband med att krigföring fick ökad betydelse, fanns ett behov av nya samhällsmedlemmar för att ersätta stupade soldater.

En stor del av vår nedtecknade historia vittnar om hur mannens civila arena växt på bekostnad av hushållets eller det sociala livets arena. Som ett resultat av krigföring och konflikter mellan stammar om jaktmarker, uppnådde män en växande auktoritet över den tidiga gemenskapen. Och kanske ännu viktigare: jordbrukande grupper tillägnade sig stora delar av de landområden som jägarfolk behövde för att upprätthålla sig själva och sitt levnadssätt.

Det var ur denna odifferentierade civila arena (för att återigen använda ordet civil i en mycket vid bemärkelse) som politiken och staten växte fram. Detta betyder dock inte att politik och statskonst ursprungligen var samma sak. Trots deras gemensamma ursprung stod de i skarp motsättning till varandra. Historiens klädnader är aldrig prydliga och skrynkelfria. Samhällets evolution från små sociala grupper till högst differentierade, hierarkiska och klassbaserade system med auktoritet inom vidsträckta territoriella imperier är utan tvivel komplex och oregelbunden.

Hushållets eller familjens arena – det vill säga den sociala arenan – bidrog till utformningen av dessa statsbildningar. Tidiga despotiska kungariken, som till exempel Egypten och Persien, betraktades inte som utpräglat civila enheter utan som monarkernas personliga ”hushåll” eller domäner. Dessa enorma palatsgårdar, tillhörande ”gudomliga” kungar och deras familjer, styckades senare upp av mindre familjer till herrgårdar och feodalegendomar. De sociala värderingarna hos det allra översta samhällsskiktet idag påminner oss om en tid då släktskap och härstamning, inte medborgarskap eller rikedom, var avgörande för en persons status och makt.

 

Framväxten av allmänhetens domän

Det var bronsålderns ”urbana revolution”, för att använda V. Gordon Childes uttryck, som gradvis avlägsnade den sociala eller hushållsorienterade arenans attribut från staten och skapade en ny terräng för den politiska arenan. Framväxten av städer – som i stor utsträckning ägde rum runt tempel, militära fort, administrationscentra och interregionala marknader – lade grunden för en ny, mer sekulär och universell form av politisk plats. Med tiden utvecklades denna plats långsamt till en tidigare ej skådad allmänhetens domän.

En stad som utgör ett ”perfekt” exempel på en sådan allmänhetens plats finner vi varken i historien eller i samhällsteorin. Likväl var vissa städer varken uteslutande sociala (i betydelsen hushållsorienterade) eller statliga, utan gav rum för en helt ny samhällsordning. De mest anmärkningsvärda av dessa var hamnstäderna i antikens Hellas, samt hantverkar- och handelsstäderna i medeltidens Italien, Ryssland och centrala Europa. Till och med moderna städer i de nybildade nationalstaterna, som Spanien, England och Frankrike, utvecklade egna identiteter och relativt gräsrotsbaserade former för medborgerligt deltagande. Deras drag av inskränkthet och patriarkalt förtryck bör inte få överskugga deras universellt humanistiska kvalitéer. Det skulle både vara småaktigt och historielöst att ur modernitetens olympiska perspektiv framhäva de fel och brister som dessa städer delade med i stort sett alla ”civilisationer” under tusentals år.

Vad som verkligen borde uppmärksammas är att dessa städer skapade allmänhetens domän. Där; på den grekiska demokratins agora, i den romerska republikens forum, i den medeltida kommunens stadscentrum och på renässansstadens torg kunde medborgarna församla sig. I en eller annan omfattning växte det i denna allmänhetens domän fram en radikalt ny arena: en politisk arena. Denna arena baserades på inskränkta men ofta deltagarbaserade former av demokrati och gav upphov till en ny föreställning om en kommunal människa: medborgaren.

Går vi till begreppets etymologiska rot så syftade politik ursprungligen på samhällsmedlemmarnas, alltså medborgarnas, förvaltning av lokalsamhället eller polis. Politik innebar också att inflyttade ”främlingar” eller så kallade utbölingar, som inte var knutna till befolkningen genom blodsband, fick sina medborgerliga rättigheter erkända. Det innebar alltså att idén om en universell humanitas ställdes mot den släktskapsrelaterade föreställningen om ett ”folk”. Utöver dessa fundamentala framsteg präglades politiken av en ökande sekularisering av samhälleliga angelägenheter, en ny respekt för individen samt av att förnuftsbaserade riktlinjer vann företräde på bekostnad av sedens oreflekterade föreskrifter.

Varken skev fördelning av rättigheter, övernaturliga nycker, sedvänja eller misstron mot ”främlingar” försvann givetvis fullständigt i och med framväxten av städer och politik. Under den franska revolutionens mest radikala och demokratiska perioder var till exempel Paris starkt präglat av rädsla för ”främmande konspirationer” och främlingsfientlig misstro gentemot utomstående. Kvinnorna fick inte heller fullt ut ta del av de friheter männen åtnjöt. Min poäng är emellertid att staden skapade något helt nytt som inte kan begravas i det sociala eller i staten, nämligen en allmänhetens domän. Med tiden ömsom krympte och ömsom utvidgade sig denna domän, men den försvann aldrig fullständigt ur historien. Den stod i hög grad i opposition till staten som i varierande utsträckning försökte professionalisera och centralisera makten och därmed ofta kom att utgöra ett självändamål – vilket både Ptolemaios egyptiska välde, de enväldiga kungadömena i 1600-talets Europa och de totalitära maktsystemen i Sovjet och Kina under 1900-talet vittnar om.

 

Kommunens och konfederationens betydelse

Politikens varaktiga fysiska arena har nästan alltid varit en mindre eller större stad, eller i mer allmänna ordalag: en kommun. Storleken på denna är långt ifrån oviktig. Grekerna, särskilt aristoteles, menade att en stad eller polis inte fick vara så stor att den omöjliggjorde direktdemokratiskt beslutsfattande och en viss grad av förtrolighet mellan medborgarna. Utan att vara fix och färdig var denna modell avsedd att fostra en urban utveckling som direkt motarbetade den gryende staten. Såtillvida polis ägde en anspråkslös men på intet sätt liten storlek, kunde den institutionaliseras så att dess angelägenheter togs omhand av mångsidiga, engagerade män med en liten, noggrant kontrollerad representation.

För att en person skulle kunna vara en politisk varelse ansåg man att vissa materiella förutsättningar var oundgängliga. Ett visst mått av fritid var nödvändigt för att delta i politisk verksamhet, ledighet som sannolikt möjliggjordes av slavarbete – även om det inte på något sätt är riktigt att alla politiskt aktiva grekiska medborgare var slavägare. Men ännu viktigare än ledighet var behovet av personlig skolning och karaktärsdaning – det som grekerna kallade paideia. Den skolningen förväntades inpränta en förnuftsbaserad måttfullhet som gjorde att medborgarna kunde upprätthålla den värdighet som krävdes för att folkförsamlingarna skulle fungera. Vidare var ett ideal om offentlig verksamhet i allmänhetens tjänst nödvändigt för att motverka snäva, egoistiska impulser och för att utveckla idealet om ett allmänintresse. Detta uppnåddes genom att man etablerade komplexa nätverk av relationer som inbegrep allt från från lojal vänskap – det grekerna kallade philia — till gemensamma erfarenheter under festivaler och militärtjänst.

Men politik i denna bemärkelse var inte bara ett grekiskt fenomen. Liknande problem och behov uppstod och löstes på många olika sätt i de fria städerna, inte bara längs Medelhavskusten utan även i det kontinentala Europa, i England och i Nordamerika. Så gott som alla dessa fria städer skapade en allmänhetens domän och en politik som i varierande grad var demokratisk under en längre tidsrymd. Med en grundmurad fientlighet mot centraliserade stater gav dessa fria städer och deras sammanslutningar upphov till några av historiens avgörande vändpunkter – vändpunkter där mänskligheten ställdes inför möjligheten att etablera samhällen baserade antingen på kommunala konfederationer eller på nationalstater.

Staten har också haft en historisk utveckling och kan inte reduceras till ett oföränderligt historielöst fenomen. Forntidens stater efterföljdes av kvasistater, monarkier, feodalstater och republikanska stater och de senaste hundra årens totalitära stater överträffar fullständigt alla tidigare former av tyranni. Grundläggande för nationalstatens framväxt var dock den centraliserade statens förmåga att försvaga byar, städer och urbana strukturer och ersätta deras funktioner med byråkrati, polisväsen och militärstyrkor. Det har alltid funnits ett subtilt växelspel mellan kommunen och staten som ofta har exploderat i öppen konflikt. Detta växelspel har utformat dagens sociala landskap. Dessvärre har inte tillräcklig uppmärksamhet ägnats åt det faktum att statens kapacitet att helt och fullt utöva sin makt ofta har begränsats av de kommunala hinder som den stött på.

I likhet med den grundläggande orienteringen mot statlig samhällsorganisering är även nationalismen så djupt inpräntad i det moderna tänkandet att själva idén om en kommunalistisk politik fullkomligt ignorerats. Politik idag har till exempel, som jag redan understrukit, fullständigt kommit att identifieras med statskonst – det vill säga med professionalisering av makt. Att den politiska sfären och staten ofta har varit i stark inbördes konflikt – till och med i konflikter som ofta fört med sig blodiga inbördeskrig – har mer eller mindre förbisetts. Historiens stora revolutioner, allt från den engelska på 1640-talet till de under 1900-talet, har alltid präglats av omfattande uppror i lokalsamhällen. Revolutionernas framgångar har också alltid byggt på stark sammanhållning i dessa lokalsamhällen. Den omfattande argumentation som förs fram mot kommunalt självstyre vittnar om att en fruktan för detta fortfarande hemsöker nationalstaterna. Så ”döda” fenomen som fria lokalsamhällen och deltagande demokrati borde rimligtvis inte ge upphov till ett sådant omfattande motstånd.

Uppkomsten av storstäder och enorma urbana komplex har inte satt punkt för denna historiska strävan efter gemenskap och en kommunal politik, lika lite som framväxten av multinationella företag har avlägsnat frågan om nationalism från den moderna dagordningen. Städer som New York, London, Frankfurt, Milano och Madrid kan på politisk väg decentraliseras institutionellt trots deras strukturella storlek och deras delars ofrånkomliga ömsesidiga beroende. Hur väl de kan fungera ekologiskt om de inte också decentraliseras strukturellt är faktiskt en enormt betydelsefull fråga, vilket luftföroreningar, ohållbara transportsystem, vattenförsörjningsproblem, kriminalitet och bristande livskvalitet påminner oss om.

Historien visar på ett ytterst dramatiskt sätt att politiskt vitala, välkoordinerade, decentraliserade institutioner fått några av Europas största städer att fungera – städer utrustade enbart med primitiva kommunikationsmedel och med mer än en miljon invånare. Från de spanska städerna som exploderade i comunerosupproret under tidigt 1500-tal, via de parisiska sektionsförsamlingarna tidigt på 1790-talet, till medborgarrörelserna i Madrid på 1960-talet (för att bara nämna några få exempel), har kommunala rörelser i stora städer riktat strålkastarljuset mot avgörande frågor om var makten hör hemma och om hur samhällslivet bör institutionaliseras.

Att ett lokalsamhälle kan bli lika inskränkt som en stam är uppenbart – och det är inte mindre sant idag än det har varit tidigare. En ickekonfederal kommunal rörelse – det vill säga en rörelse som inte ingår i ett nätverk av ömsesidiga förpliktelser med andra städer i sin egen region – kan därför inte betraktas som en verkligt politisk enhet i traditionell bemärkelse. Åtminstone inte i större utsträckning än en stadsdel som inte samarbetar med andra stadsdelar i staden där den hör hemma. Konfederationen baseras på delat ansvar, på konfederala delegaters fulla redogörelseplikt inför sina respektive lokalsamhällen, på rätten att återkalla delegater och på delegaternas bundna mandat. Den utgör en oumbärlig del av en ny politik. Att kräva att existerande städer och storstäder ska kopiera nationalstaten på ett lokalt plan, är följaktligen inget annat än att ge upp varje form av engagemang för samhällsförändring.

Att det i varierande utsträckning fortfarande finns institutioner, traditioner och uppfattningar som är äldre än staten runt om i världen är av enorm praktisk betydelse. I bland annat Sydafrika, Mellanöstern och Latinamerika kan vi se hur motstånd mot förtryckande staters övergrepp fått näring från nätverk av byar, stadsdelar och städer.

Att ignorera detta motstånds kommunala bas vore lika närsynt som att ignorera varje nationalstats latenta instabilitet. Och än värre: Det vore att ta nationalstaten för given och handskas med den endast utifrån dess egna premisser. Huruvida en stat blir ”mer” eller ”mindre” statlig – en inte obetydlig fråga för så motstridiga radikala teoretiker som Bakunin och Marx – beror faktiskt till stor del på kommunala och konfederala rörelsers förmåga att sätta sig i motvärn och etablera en dubbelmakt som kan ersätta staten.

Trots marxistiska visioner om en i första hand ekonomisk konflikt mellan ”lönearbete och kapital” så var tidigare epokers revolutionära arbetarrörelser inte uteslutande industriella rörelser. Till exempel så var den livliga parisiska arbetarrörelsen, som till stor del bestod av hantverkare, även en kommunal rörelse med sin bas i kvarteren. Från ”utjämnarna” i 1600-talets London, fram till Barcelonas anarkosyndikalister under 1900-talet, så har starka band i lokalsamhället – en allmänhetens sfär bestående av gator, torg och caféer – närt radikal politisk verksamhet.

 

Behovet av en ny politik

En radikal praktik kan inte bortse från detta kommunala liv. Tvärtom; en sådan praktik måste återskapa detta liv där det har undergrävts av den moderna staten. Målet måste vara att en ny politik rotar sig i storstäder, kvarter, landsorter och regioner. Detta utgör det enda livskraftiga alternativet till den blodfattiga parlamentarism som idag genomsyrar diverse alternativa politiska organisationer och sociala rörelser. Parlamentarismen är faktiskt inget annat än en korrumperande statskonst genom vilken de borgerliga partierna alltid kan förväntas utmanövrera eller absorbera sina motståndare i koalitioner. Enfrågerörelsernas varaktighet är i sin tur begränsad till de problem som de tar upp. Militant enfrågekamp får därför inte förväxlas med den långsiktiga radikalism som krävs för att förändra den sociala medvetenheten och i slutändan skapa grundläggande samhällsförändringar. Enfrågerörelser blossar upp och slocknar, även om de är framgångsrika, och de saknar både det institutionella ramverk som är så viktigt för att skapa långsiktigt arbetande rörelser och den arena där de kan vara permanent närvarande vid politiska konflikter.

Det finns alltså ett enormt behov av genuint politiska gräsrotsrörelser som är konfederalt organiserade och förankrade i varaktiga och demokratiska institutioner som kan utvecklas till verkligt frihetliga institutioner.

Livet skulle verkligen vara förbryllande, för att inte säga ett mirakel, om vi föddes med all den träning, språkkunskap, alla de förmågor och den mentala utrustning som behövs för att praktisera ett yrke eller en sysselsättning. Tyvärr är vi tvungna att slita för att förvärva dessa förmågor och detta är något som kräver kamp, konfrontationer, utbildning och utveckling. Det är likaså ytterst osannolikt att en radikal kommunalistisk politik överhuvudtaget är meningsfull om den betraktas som ett lättköpt medel för institutionella förändringar. På samma sätt som kampen för ett fritt samhälle måste vara lika frigörande och självomvälvande som själva det fria samhällets existens, så är det kampen för en kommunalistisk politik som kommer att göra den uppskattad.

Kommunen är potentiellt sett en tidsinställd bomb. Att skapa lokala nätverk och att försöka omforma de kommunala institutioner som idag är kopior av staten, är att ta upp en historisk och sannerligen politisk utmaning som har existerat i århundraden. Idag faller nya sociala rörelser ihop på grund av att de saknar ett politiskt perspektiv som kan föra in dem på allmänhetens arena. Det är därför de lätt glider över i parlamentarisk verksamhet. Historiskt sett har frihetlig teori alltid fokuserat på att den fria kommunen skulle utgöra cellvävnaden i ett nytt samhälle. Att förbise det fria lokalsamhällets potential bara på grund av att det ännu inte är fritt, är att förbigå en slumrande politisk domän som skulle kunna ge verkligt innehåll åt det storartade frihetliga kravet om en ”kommunernas kommun”. Ty dessa kommunala institutioner och de förändringar vi kan göra i deras struktur – genom att steg för steg omvandla dem till en ny allmänhetens sfär – utgör den varaktiga institutionella grunden för en demokratisk dubbelmakt, för ett gräsrotsorienterat medborgarskapsbegrepp samt för kommunaliserade ekonomiska system som kan konfrontera den centraliserade nationalstatens och de centraliserade företagens ökande makt.

 

* Den här essän publicerades ursprunglingen hösten 1989 i nr 18 av tidskriften Green Perspectives. Den reviderades sommaren 2001 och publicerades på svenska våren 2003 i essäsamlingen Perspektiv för en ny vänster.

Radikal politik i den avancerade kapitalismens tidevarv *

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *